Uppteckningar av W.E Fogelin född den 6/7 1863.

Wilgot bodde med sin familj i Kyrkebolet.
Familjekort från Kyrkebolet.
Huset flyttades från Djursätra by efter skiftet. Från v. Wilgot o Augusta Fogelin med dottern Aina. Wilgots föräldrar Cajsa-Lena och Lars-Gustaf Fogelin.
Wilgots mor Lena Cajsa var född i Kyrkebolet. Hennes mor Cajsa Samuelsdotter delade som änka gården mellan sina tre barn Emanuel (Frölander), Lena Cajsa och Sara Lisa.
Bild o text från Värsås-förr & nu

Djursätra by om 5 1/2 hemman hette i forna dar för mycket länge sedan Bäversätra, ty bävern hade då sitt tillhåll och byggde bo vid ån Djuran som har sin uppkomst vid Kaggerstorps mader. Så går den över landsvägen vid Djurbron i form av ett dike i Fridene socken, så rinner den förbi Hjälmström och Ända och Djurastrand, Djursholm och går förbi Djurström. Härav har dessa fyra gårdar fått sitt namn och så fick Djursätra sitt namn. Efter Djuran och det rika Djurbestånd som här finns, till och med hjortar funnes. Utmed Djuran växte förr i tiden en ansenlig mängd stora ekar. Det syntes då Djuran uppdukades på 1880-talet å Stenbergs och Marvéns ägor. Jorden var grov som torvströ och tjocka, grova och svarta ekstockar komme i dagen men de vore nedsjunkna i det lätta matjordslagret åtminstone en halv meter.

Fam. Fogelin. Fr.v: Johan Brynolf, Wilma, Augusta, Wilgot. Familjen bodde Kyrkebolet, Wilgots var född i Kyrkefalla och hustrun Augusta f. Flodin i Brumstorp.

Johan Brynolf f 1910, Wilma f. 1908 och Aina Fogelin f 1906.

Förr i tiden ända in på 1880-talet fanns det gott om fisk i ån Djuran och även kräftor, men de voro i landmakten i djupa hål. Även lake fanns i s.k lakehål, de kallades så förr. Fisken var mycket god och kräftorna vore stora, en del som hummer. Så fanns även kräftor i Kvarnfallet å Martin Eliassons ägor, ett tunnland jord och ett mindre vattenfall. Det är en allmänning som hör till Djursätra by. Här byggdes en kvarn upp som troligtvis skattlades år 1794. Domhavanden för denna domsaga var då utom Kåkind och Gudhem två andra härader. Domaren år 1782 var häradshövding Lövenskjöld och då Djurström skattlades med vissa kappor råg år 1794 heter häradshövdingen Arselius. Så skulle Djursätraborna ha sig en mjölnare och(så) finge de tag i en som gick och arbetade hos handlare Benner i Skövde, ty han var skyldig 16 riksdaler riksmynt.
Ett par Djursätragubbar reser in till herr Benner och ackorderar. -Ja, sa den vänlige och pratsamme handelsmannen, att bliva av med en så trogen och rejäl arbetare är inte så angenämt, men vill ni betala hans skuld 16 riksdaler riksmynt så fälle jag släppa till honom fast han har varit en god “boadräng”och han har orkat silltunnorna själv och han har åkt efter sill och salt och fisk hos Rocker i Uddevalla med mina hästar.
Och då Djursätra-gubba la upp för Behmer de 16 riksdaler så bjöd han en sedvanlig bra köpskål och så handlade de också, så Behmer förlorade ej på affären. Och på den tiden satte stadsborna värde på landborna när de kom och sadlade hos dem. Men Djursätragubba beräknade inte vad som medföljde den triumferande mjölnaren. Jo, de finge ju mjölnaren och så en käring och ett helt lass med ungar, så att det ökade folkmängden med ett tiotal.
Mjölnarestugan låg där herr Sternes affär är belägen. Och mjölnaren malde och tullade.Det var alltid vanligt att taga 4 kannor på var tunna i tull. Det var vanligt för både havre och lågmäld. Men här fanns ej något siktverk. Det var att åka igenom häradsdomarens skog till den vid Tidan liggande kvarnen Kisaström. Det var den äldsta siktkvarnen här på trakten. Så berättade min gamla mormor som var född 26 juli 1799. Hon hade i sin ungdom siktat mycket i “Kössa kvarn” som hon kallas folk emellan. Hon for till Göteborg och Uddevalla många gånger och till Bogesund med ärtor och vetemjöl. Bogesund blev omkristnat till Ulricehamn 1808.

När det blev Olofsmässa, dvs i slutet av juli, då skulle Djursätra-gubba gå man ur huse och vittja tullbingarna nere i kvarnen och en del, såsom nämndeman Petter i Västergården och mormors kusin då, det var häradsdomaren Anders Andersson i Skattegården de reserverade sig med penningar för att köpa.
Men när Djursätra-gubbarna hade sett över förrådet då ansåg de att det var allra bäst att ropa på partiet så blev det pengar för tullen, och det gick de med på allesammans. Sedan förslog Jana-Johannes, Selmas farfar i Grönhult att di skulle ta di däringa penning och gå till brännvin Gabriella och köpa 2 kanner brännvin. Det var Martin Eliassons farfar. Han “kroa” till sig 1/8 hemman-så får vi oss en roligare eftermiddag i 35 graders värme. Och så spela di kort och “trölla”, och slog klottek de gamla gubbarna och drog fingerkrok och så tog de sig en “hornsveg”. Det var vanligt att brännvin serverades i hornbollar, gjorda av klara nöthorn i vardagslag, men vid högtider och festliga tillställningar användes s.k tumlare. De voro av rent silver och även bägare voro av rent silver.

Ja, nu har vi gjort nötta för oss sa de uppfriskade gubbarna. Brännvin det fick till och med barn att doppa bröd i i träskålar.

Djursätra by har drabbats av missöden 1704 eller 1707. Då brann Djursätraskogarna ned. De voro på den tiden beväxta med grov asp och björkskog huvudsakligen. Barrskogen var mer allmän uppe i samfällt, som gränsar mot Varola. Namnet tyder på att det var gemensam skogsmark. Här högg de efter behov. Men så kom det ödesdigra året 1721. Dagarna före jul ödelades hela byn Djursätra av en härjande eldsvåda. Det boningshus som jag ombyggt 1935 var det enda som stod kvar efter branden. Det låg på Svenssons mark mitt för Ernst Salomonssons trädgård och där synes än idag en fördjupning i åkern söder om vägen. Det var Kyrkebolets flo.(?) Här var barn- och ungdomens lekplats om kvällarna och söndagarna. Om vintern så snart som isen blott bar gingo de på skridsko och slog kan ( kana) och lekte ända till 1850 då Djursätra by flyttades isär. ( Brann byn 2 ggr? Natten mellan 25 och 26 april 1733 är det datum som annars anges.)
Egendomligt nog inträffade i mitt gamla boningshus, som undgick eldsvådan år 1721. Kanske att där födde en kvinna tvillingar medan elden härjade. Bybefolkningen fick taga sin tillflykt till Värsåsborna och i Djursätras 6 stycken soldattorp. Skogen hade ju brunnit förut, varför de ej hade skog nog att bygga upp med.
Det var en bekymmersam tid, ofta krig och dåliga år med svaga skördar. En gång kom utsända av kronan, höga ämbetsmän för att skriva ut så kallade lantvärn. Det var istället för våra beväringsmän. Min farfar var född 1789 men gifte sig och sådana slapp att gå i fält. När nämnden kom till Djursätra och skulle skriva ut det erforderliga lantvärnet, så fanns ej annat folk än gamla gummor och småpojkar. “Dä va tusan bövlar te dåligt folk som Djursätraborna måtte va, ty det finns då inte en enda själ, som vi kan skriva in som duger till att bära muskedunder” sade nämndens ledare. Varför det var så dåligt ställt med de dugliga Djursätreborna berodde på list och knep. Det finns en landtunga, som kallas för Pärekulleudden. Den går in som en kil i Djursätras marker. Djurbergs mark i norr och Pärekullebäcken är gräns i mot udden, åt södersidan även vattendraget ån Djuran. Marken här äges av Karl Stenberg. Här å denna udde var förr mycket med löv- och barrskog å östersidan. Å ömse sidor om Djuran kallades maden för “dua”, ty det gick ej att åka ut med något ök och åkdon på sommaren förrän sträng vinter hade frusit till. Å denna udde, som var väl skyddad av löv- och barrskog och omöjlig att från byn åka till, här residerade de manstarka Djursätre-borna i ofredstider och så ginge kvinnfolken med halfvesken, det kallade de förr mjölkstopen före den var laggad av trä med träjordar på. De började med att ropa, kosse lille, kosse lille. Då kom männen fram.

Djursätra by Västergården

Djursätra by Västergården

Efter eldsvådan gicks det brandvakt varje natt så länge byn låg ihop. Man gick i tur och ordning efter matlag, två personer i sänder. Så hade de ett grannahorn av en buffeloxe beslaget med en silverring och mellanstycke av silver. Det har Janssons pojkar tagit bort, men så lämnade de hornet till Värsås kyrka. Där fick jag se det, men jag upplyste vår redlige kommunalordförande om fyndet J. P. Johansson och Karl Johansson i Storegården. Då skaffade de hornet tillrätta. Sedan såg jag det hos Karl Johansson för några år sedan, ty han hade bykartan och den stora kartbeskrivningen å byns lantmäteriförrättning i förvar. Å Linus Jonssons mark öster om landsvägen intill Karl Johanssons mark å en liten förhöjning är platsen efter en domarring. Den fanns ända in på 1900-talet. 8 st stenar i en fyrkant om en kvarts meters höjd över jordytan. De gamla lät den vara i fred.
Medan Djursätra by låg ihop ( till 1848) hölls det årligen om våren hägnadssyn. Det fick ej finnas så stort hål i gärdesgården så att lammungar, grisar eller gäss kunde gå igenom. Fanns det något så stort hål att nämnda djur kunde ta sig igenom, då skrev synesmännen upp den bristfälliga hägnadens ägare för de hade var sina åkertegar och var och en sina egna hägnadslänkar att årligen omsorgsfullt lagligen underhålla.
Mormors kusin ( Cajsa Samuelsdotter i Kyrkebolets kusin) det var häradsdomaren Anders Andersson, han skrev och så ett par ojäviga karlar till de gick och synade.

Kartbilden är ett utsnitt från Laga skifteskartan från år 1848. A. Brogården 1 mtl, B. Storegården 1 mtl, C. Skattegården 1 mtl, D. Wästergården 1 mtl,
E. Kyrkobolet 1/2 mtl, F. Brunnsgården 1 mtl. En grannaförordning för Djursätra by finns i Värsåsboken att läsa att byn omfattade 5 1/2 mtl med mellan 30 och 35 hemmansägare. Med ett hushåll till varje hemmansägare, drängar o pigor och 6 soldattorp kan man ana hur mkt folk som fanns i byn. Vid branden 1721 noterades 123 hus större eller mindre, som förlorade. Troligen var en del sammanbyggda men de räknades ändå som egna enheter.